Som att se sitt gamla jag (Like watching my old self):
Jag vet hur det där känns... det gör så ont och det slutar inte... Jag slog inte mig själv men förut så rev jag mig så hårt jag vågade. För att få en annan slags smärta som avledning. Jag blir berörd av att se nån annan visa samma slags smärta.
Jag kunde få såna breakdowns t.ex. när jag kände mig otillräcklig, ensam, missförstådd, försvarslös, oönskad och oälskad.
Det gör så fruktansvärt ont. Outhärdligt.
Men ändå ställer man sig upp nästa dag och låtsas som ingenting.
I know how that feels... it hurts so bad and it doesn't stop... I never hit myself but I used to scratch my arms as hard as I dared. Just to feel another kind of pain as a diversion. I'm struck right in the feels by seeing someone else expressing the very same pain I used to feel.
I could get breakdowns like this when for example I felt like I wasn't enough, lonely, misunderstood, defenseless, unwanted and unloved.
That excruciating pain. Unbearable.
And still stand up the very next day pretending like nothing ever happened.