Jag är matt och trött nu.
Jag har på tok för lite att göra, vilket resulterar i att jag tänker för mycket:
Är jag såååå svår att umgås med?
Vill ingen ha med mig på deras upptåg?
När jag frågar så är dom alltid upptagna.
Dom svarar konstigt på frågan i vissa fall som om jag stötte på dom.
Jag har inga kompisar som har tid eller bor nära nog att umgås när det behövs.
Jag blir alltid övertalad och avbruten i konversationer, jag får helt enkelt inte höras.
Jag krymper, får ångest, vill skrika eller springa iväg och ha sönder allt jag ser.
Varför?
Är det verkligen så svårt att se att jag behöver en vän att umgås med,
ett liv utanför min husbod där jag nu är bosatt?
Allt jag gör är mata hundarna, rastar dom, äter själv, kastar om min dygnsrytm, spelar spel, söker jobb och spelar/lyssnar på musik.
Jag blir aldrig förfrågad till nya föreställningar/musikaler/gig/band ingen verkar bry sig om att jag kanske vill!?
Jag försöker fråga jag försöker synas jag försöker höras utan att krysta fram det... Men det verkar vara jobbigt för andra att lyssna.
Jag får skäll för att jag inte lyckas, jag får psykiska käftsmällar om saker jag inte kan rå för.. Vad ska jag behöva göra för att inte ses som en uppmärksamhetskrävande skitunge som kränker andras privatliv så fort jag behöver prata ut?
Jag får stå ut med mycket som andra inte ser, jag slåss med mig själv för att inte agera min ångest utåt. Det är inte lätt att hantera känslorna kring att jag va orsaken till att det brann hur mycket av en olycka det än va. Det har gått snart trekvarts år sen dess, jag är inte rädd för ljus och eld längre men jag känner alla knepiga vibbar av blickarna, åsikterna och tankarna.
Jag är så trött ända in i ryggmärgen på att behöva känna att jag är ensam, jag står här själv och måste hantera alla människor runt omkring mig.
Jag har inte heller nån som vill gå ut och promenera med mig, alla är för upptagna. Jag hittar inte motoriken att göra det på egen hand. Det finns ingen som pushar mig till att må bättre, javisst jag är vuxen men vafan vuxna behöver också en hjälpande hand, nån som förstår och nån som finns där när det är tungt.
Inte nån som står där och nickar och låtsas förstå hur det känns att inte ha ett liv eller en stig att följa. Min stig är trasslig och har ständiga hinder, är det inte det ena så är det det andra.
Jag är isolerad i min husbod med min hund.
Skulle jag någonsin komma upp på en rakare stig så kommer nånting eller någon och knuffar bort mig från den och sopa igen spåren där jag föll så jag inte hittar tillbaka igen på egen hand.
Allt jag vill är att ha nån som VILL umgås med mig som den jag är.